sophieochklara.blogg.se

Ännu en dag har gått och just idag har vi varit hemma på vårt rum i vår tysta korridor, i vårt kök och på alla ytor som går att vara på. Vardagsrummet här är nästan tomt, bara ett par soffor och ett bord. Vi har en balkong som är fin och där sitter Klara ofta och bygger på sin bränna.
Jag har just målat mina naglar gröna, lite åt julgransgrönt skulle jag säga men för att vara korrekt så är det peacock green, med en lite skimrande touch. Ganska festlig faktiskt. Jag tog med mig två nagellack hit och de valde jag ut med omsorg. Det andra nagellacket är rött, det funkar alltid, klassiskt och snyggt. Det muntrar ju upp vem som helst, håll med om det folk å fä!
Jag gillar det här med att ha få grejer. Två nagellack, tre par jeans, tre par skor, ett begränsat antal av allt. Det är skönt på något sätt och nästan lite befriande, man behöver inte fundera så mycket på det där. Jag tar det jag har, färdigt. Har visserligen knappt varit borta två veckor så det kanske är för tidigt att yttra sig om den saken, vi får se hur jag känner om ett par månader. Kanske tar en runda till H&M ändå.

Jag lär Klara att dricka kaffe. Vi testar oss fram och dricker just nu husets kaffe, café de maison. Det är aningen starkt men jag gillar det. Man får ju inte vara pjåskig. Med massa mjölk i blir det gott. Och kaffe ÄR livets dryck. Klara lär sig, sakta men säkert. Hon tycker förstås att det är besvärligt att ”det rinner rakt igenom” men det är en smäll man får ta. Det är värt några extra toalettbesök. 
Vi har en rad med studieuppgifter under vår tid här och har idag påbörjat vår apologetikkurs, att försvara den kristna tron. Under ett par timmar lyssnade vi till Stefan Gustavsson som ska lära oss allt inom ämnet. Kanske blir han som en god vän till oss efter de resterande åtta avsnitten.

Igår fick vi träffa en liten familj i Marseille som jag och Klara förmodligen ska ha regelbunden kontakt med. Framför allt så ska vi hitta på massa roligt med deras femåring. Han är tuff, tränar karate och snackar arabiska och franska. Han verkar redan ha blivit lite förälskad i Klara och han vill gärna hänga mer med oss, det fick vi veta i slutet av dagen.
Vi har fått höra människors livsberättelser och vissa saker är svårt att ta in. Svårast är att förstå hur en del barn ska behöva ta så mycket skit. Hur ett barn själv ska behöva bära sina föräldrar som varken klarar av att ta hand om sig själva eller sin familj.
Ibland försöker jag se det som så att vi alla är barn. En del gamla och en del unga, men alla är barn. Jag vet i alla fall att det är så Gud ser på oss. Vi är inte fullkomliga och perfekta i oss själva, då skulle vi inte behövt honom.

Klerens skypar med massa killar och jag har just varit ute på en kvällspromenad. Det är mörkt och det regnar lite och jag lovade Klara att inte bli kidnappad innan jag gick ut. Isåfall skulle hon aldrig förlåta mig.
Dreams med Fleetwood Mac går just nu varm i högtalaren (vår lånedator från stenåldern alltså, man tager vad man haver.) Det är fantastiskt. Jag älskar Frankrike.